Skåne i början av 1100-talet. Danmarks kornbod. Kung Erik med tillnamnet Ejegod - den alltid gode - har regerat sedan 1095. Det har varit en lycklig tid för landet. Han är nu, år 1103, en man på ca 46 år, gift med Bodil, dotter till den norske jarlen Thrugot Fagerskinn. Det är en gudfruktig man som detta år i Lund tar farväl av biskop Ascer. Fem år tidigare reste han de långa vägen ner genom Europa till Italien för att personligen möta påven. I Bari mötte han Urban II och fick löfte om att hans bror Knut, mördad i Odense kyrka år 1086, skulle bli helgonförklarad. Påven lovade också att Norden skulle avstyckas från det tyska Hamburg - Bremens ärkestift och bilda eget stift med Lund som kyrkligt centra. Det var en glad dansk kung - Erik Ejegod - den alltid gode - som då, året 1098, hade dragit hem över Alperna och genom den tyske kejsarens stora rike.

År 1101 uppfyllde påven ett av sina löften. Den forna kung Knut blev inskriven i den heliga boken och utsedd till danskt rikshelgon - ett viktigt steg för att Danmark skulle få bli ärkestift för Norden. Ett bevis på att man var ett gudfruktigt rike som helt löd under den kristna överhögheten i Rom; ett rike med ett folk som helt hade förkastat sin tidigare avgudadyrkan. Men också ett bevis på att man nu var Nordens kulturella centrum. Och nu, året 1103, trycker kung Erik biskop Ascers hand i Lund och lämnar Danmark. Han och hustrun Bodil ska som pilgrimer bege sig till den heliga graven i Jerusalem för att året efter vara hemma och delta i ceremonin när Ascer invigs som Nordens första ärkebiskop.

Men … man kommer aldrig hem igen. Den 10 juli dör Erik i feber i Paphos på Cypern. Bodil tar sig till den heliga staden men dör på Oljeberget och får sin grav i Josafats dal. Det blir i stället Eriks bror Niels som får närvara när påvens utsände kardinal Alberich år 1104 i Lund ger Ascer palliet, ärkebiskopens värdighetstecken i form av ett brett tyghalsband med invigda vävda kors av ullen från speciellt heliga får. Ascer är nu ärkebiskop över hela Norden. Skåne har blivit ett kulturellt centra i Europa.

Orostider skulle emellertid snart komma över Skåne. Efter Erik Ejegods död på sin pilgrimsresa blev hans bror Niels kung. Niels hade en son, Magnus, som var rädd att den döde kung Eriks son Knut Lavard skulle ta kronan från honom när väl Niels dog. Magnus beslöt därför att mörda sin kusin i ett listigt arrangerat bakhåll.

Den 7 januari 1131 stämde prins Magnus möte med sin kusin i en skog mellan Roskilde och ringsted. En dåtida krönika berättar:

"I det samma ville den helige man Knud resa sig men skamligt drog förrädaren (Magnus) honom bakåt med kapphättan och med sitt dragna svärd klöv han Knuds huvud från det vänstra örat till det högra ögat och fick med sitt ogudliga hugg offrets hjärna att rinna ut. Nu sprang Henrik fram och körde sitt spjut genom den oskyldiga kroppen. Därefter stack de övriga medverkande i denna förbrytelse deras spjut i bröstet på hertigen."

Knut Lavards yngre bror Erik Emune blev inte glad när han fick reda på att de gjort köttfärs av brodern, välhackat kött därtill skulle man våga tillägga efter den samtida berättelsen att döma. Han grep nu till vapen och fick skåningarna med sig, även ärkebiskop Ascer i Lund. Den tyske ärkebiskopen i Bremen hade nämligen krävt av den tyske kejsaren att Norden åter skulle läggas under Bremen. För att vinna - eller snarare köpa - kejsarens gunst, godkände kung Niels detta.

Påsken 1134 var Niels son Magnus, mördaren, hos tyske kejsaren i Halberstadt ca fyrtio mil ner i Tyskland. Magnus trädde fram och hyllade kejsaren som sin herre och i gengäld mottog han ur kejsarens hand Danmarks krona. Med kronan på huvudet och draget svärd gick han sedan före kejsaren i den högtidliga processionen. Han hade nu sålt sitt land och sin ärkebiskop i Lund för egen vinnings skull.

Erik Emune motsatte sig däremot å det bestämdaste vänskapen med kejsaren. För ärkebiskop Ascer i Lund var därför valet lätt. Om han inte anslöt sig till upprorsmannen Erik Emune förlorade sin ärkebiskopstitel. Skåne och den skånska kyrkan rustade sig därför nu till krig.

Kung Niels och hans son Magnus samlade den danska flottan för att segla över Öresund och återta Skåne. Historieskrivaren Saxo berättar att hela danska flottan, utom den skånska, fanns med. För danska regenter genom tiderna har det alltid varit väsentligt att ha kontrollen över flottan. Danmark består ju av en mängd öar och krigsskeppen var en garanti för kontrollen av dessa. Det måste därför ha varit väsentligt för kung Niels att lägga beslag på den skånska flottan. Denna fanns i krigshamnen i Foteviken. Alltså var det naturligt att invasionen skulle komma här. Här vid Foteviken fanns också Skandinaviens största marknadsplats, Halör.

Den danska flottan har samlats vid den östra Själlandskusten. Saxo berättar hur kung Niels gav order att alla hans soldater skulle hålla vakt utmed kusten så att ingen kunde ta sig över och ge Erik viktig kunskap. En man vid namn Magnus Saxeson lät då sig firas ner från Stevns klint med hjälp av ett långt rep varefter han nattetid tog sig över till Skåne "varvid han gjorde Erik en stor tjänst".

På morgonen den 4 juni 1134 landsteg kung Niels vid Foteviken. Den enda kuststräcka som landstigningen har kunnat ske på är från nuvarande Falsterbokanalen norrut till några hundra meter norr om Fotevikens Museum.

Vattnet är nämligen långgrunt och hela kuststräckan upp till Malmö är belagd med stora stenar långt ut i vattnet. Endast på denna korta kustremsa är sandbotten stenfri vilket varit en förutsättning för en invasion.

Erik Emune hade emellertid inskaffat några hundra ryttare. Beväpnat rytteri utgjorde vid den tidpunkten en nyhet inom krigskonsten. Rytterianfall i stor skala hade tidigare knappast använts här i Norden. Dessa ryttare tillsammans med skåningarna har haft en avgörande betydelse för Eriks seger vid Foteviken.

Saxo Gramaticus beskrivning ca 1200

Den danske historieskrivaren Saxo skrev om händelsen vid Foteviken år 1134. Han måste ha hört om denna händelse från människor som själv levt då det inträffade, ja, kanske själva varit med i slaget.

"Sommaren efter samlade Niels utom den skånska flottan hela den danska och seglade till Foteviken, där han ställde sin här i slagordning tätt vid stranden, och således blev han stående en liten stund tills Erik ryckte fram. Men då han långt borta såg hästarna virvla upp dammet med deras hovar liksom ett moln, drog han sig successivt tillbaka till sina skepp och då han hörde gnyet från de framryckande ryttarna gav han sig på flykt. Då Erik hann upp hans här var den allaredan slagen, inte i kamp men av ödet, och utan att själv lida några men högg han ner den och vann en seger, som inget blod kostade honom, ty Gud hämnade släktmordet.

Endast Magnus, som tillsammans med en liten grupp tappra män vägrade att fly, gick lös på fienden och försökte driva honom tillbaka medan de andra vände rygg; ty då han insåg att det var liten utsikt att slippa bort, höll han det för en ära att tappert söka döden och göra sitt slut berömvärt genom att falla i kampen. Han föredrog döden i stället för flykt för att inte förta sitt gamla rykte om tapperhet. Omsider, efter det att han hade kämpat modigt och fällt en mängd fiender, föll han ovan på den hög av lik som han hade hopat omkring sig, tillsammans med biskop Peder av Roskilde, och såsom denne följde honom i döden så kom de också i samma grav.

Niels skyndade ned till sitt skepp på en häst som en bonde givit honom. Merparten av de flyende grep tag i tofterna och klängde sig på skeppen för att komma ombord så att några av dem var nära att sjunka under den stora tyngden, och de, som först kommit ombord, högg då utan hänsyn till vänskap med sina svärd av händerna på dem som hade kommit senare och klängde sig fast vid skeppen, så att de var grymmare mot sina egna än de hade varit mot fienden. ... I inget annat krig har det blivit utgjutit mer biskopsblod, ty biskop Peder av Roskilde och den svenske biskopen Henrik och alla de jylländska biskoparna på en när ska vara omkomna i det slaget."(Sammanlagt 6 biskopar).
Epilog

Som segrare i slaget hade Erik på ett dramatiskt sätt tagit över regentskapet i Danmark. Erik fick då tillnamnet Emune, “den minnesvärde”.
Erik hyllades som kung över Skåne och Danmark på Sankt Libers hög vid Lund den 25 juni 1134 . Han tog Lund som säte och gjorde staden till Danmarks huvudstad.
Det blev dock ingen långvarig regim, tre år senare den 18 juli 1137 mördades Erik på landstinget i Urnhoved nära Ribe av stormannen Sorte Plov och blev begravd i Ribe domkyrka. Den 18 september 1137 efterträddes Erik av sin systerson Erik Lamm som kung och därmed var Lunds tid som Danmarks huvudstad över.